Häromdagen hörde jag ett litteraturprogram i radion där man pratade om en fjäril, i vilket sammanhang minns jag inte längre, men när söndagen inföll och min fru och jag ville röra på oss kom jag att tänka på fjärilmuseet på Haga där vi inte varit på väldigt länge. Tanken hade redan slagit mig på lördagen, men då var Stockholm så full av demonstrationer och poliser, att det luktade köer ända ut till Viksjö. Nu var det söndag och alla uniformerade män med nazistsympatier låg och sussade bakfulla hemma hos sina morsor och jag bedömde bilköerna var ett minne blott, om det nu blivit några bilköer alls. Så vi for in, men mötte vid infarten till Hagaparken av några gulvästklädda tjejer som förvarnade oss för att tv spelade in antikmagasinet i Haga just denna dag. Vilket bland annat hade sina konsekvenser för antalet lediga parkeringsplatser, som var få. Dessutom var parkeringsautomaterna trasiga och den app som alternativt krävdes för parkering, som jag faktiskt hade i min mobil, djävlades som bara appar kan. Vad jag längtade efter en springa att stoppa ett mynt i för en parkeringsbiljett. Sådana nostalgiska tankar drabbas jag numera ofta av.
Men tillslut besegrade jag appen och kunde greppa min promenadkäpp och gå mot fjärilshuset. Promenadkäpp ja, den kommer att ha en viss betydelse för denna historia. Jag skaffade en sådan, rättare sagt tog jag hand om min hustrus käpp som hon skaffat sig för kanske 30 år sedan när hon vrickat en fot. Käppen har en bra klyka och är kraftig varför jag föredrar den framför promenadkäppen som min far fick på sin 50årsdag. Med silverkrycka och gravyr. Den är visserligen elegantare, men min frus käpp verkar mer anpassad till den medicinska funktion jag behöver den förr. Jag har nämligen vid inte mindre än fyra tillfällen fallit omkull när trottoarkanter plötsligt dykt upp eller markbeläggningen omotiverat uppvisat en oväntat dalar eller när ett trappsteg plötsligt inte funnit där det borde, vilket har lett till att jag fallit och genererat blodvite, till allmän förskräckelse. För att undvika sådan inklusive sjukhusbesök använder jag nu käpp och efter det har inga blodviten uppstått. Jag känner mig dessutom säkrare med käpp om jag t ex skulle bli anfallen av någon cyklist. Hursomhelst hade jag käppen med mig när vi gick förbi antikinspelningskön, som var ansenlig. Men alla hade sina dyrgripar inpackade, så några rariteter fick vi inte syn på som kunde försinkat vår promenad.
Och fjärilhuset låg där det alltid legat och var positivt inställt till kulturarvkortet med vars hjälp vi tillsammans med pensionärsstatus sparat en avsevärd summa pengar.
Jag hade tänkt mig att en massa fjärilar skulle fara omkring i luften i fjärilshuset. Hemma har jag bara vita fjärilar som lär heta rovfjärilar på grund av faiblesse för rovor. De flyger ofta omkring i vår trädgård och när de träffar kollegor så brukar de göra piruetter-Nu var jag nyfiken på om piruetter uppstod för alla fjärilar och hur fjärilar gjorde om de mötte någon av annan sort än de själva. Men, som sagt. Det flög inte omkring några exotiska fjärilar alls, de enda vi såg var sådana som samlats vid utplacerade ”matblommor” på särskilda ställen där de satt, förmodligen bara sådana som åt långsamt och stannat kvar på matstället längre än vanligt. Min fru åter faktiskt också väldigt långsamt så om hon hade varit en fjäril skulle hon säkert suttit kvar vid matbordet hon också medan jag flugit omkring i taket och gjort piruetter. Om jag nu varit fjäril alltså. Men jag gar ju käpp. och den ställde till det en hel del när jag skulle fotografera med min mobil. Mobilfotografering och käpp går faktiskt inte så bra ihop om nu inte käppen är en selfiekäpp, och sådan är verkligen inte min hustrus gamla fotvrickarkäpp.
Eftersom fjärilarna inte ställde upp gick vi till hajbassängerna och fick en föreläsning om hajar. De som fanns där var från Marsaille och var alla unga hanar. Honor skulle komma, likaledes från Marseillle, om några, år då ungdomarna var könsmogna vid 8 år och då skulle det stå härliga till. När jag var i Marseille såg jag inga hajar men åt Bojjabaise som var sanslöst dyr och dessutom var trottoarerna guppiga, men på den tiden trillade jag inte. Om de hajar jag då inte såg var kvinnliga eller manliga har jag ej heller något minne av. Tycker förövrigt det var konstigt att vi i Sverige hade en pojkskola för hajar. Pojk och flickskolar har vi ju slutat upp med för länge sedan och att plötsligt bara bussa ihop killar och tjejer som inte känner varandra ett dugg först när de blivit könsmogna verkar inte riktigt genomt’nkt. Unket, skulle man kunna säga.
Hursomhelst lyssnade vi och sen gick vi på toalett och sen köpte vi oss kaffe och kaka och hittade till slut ett ledigt bord ute att sitta vid på rottingmöbler, men då var käppen borta. Jag räknade med att jag glömt den på en toalett för det brukar jag göra och har faktiskt skaffat en extrakäpp hemma, så det skulle inte göra något om jag tappade den gamla, som jag nu verkade ha gjort. Men jag sprang tillbaka och skrutinerade varje toalett jag lyckades komma in på, dock utan framgång. Men herregud jag hade ju en käpp till hemma, så jag gick ut till hustrun käpplös och ingen kant låg på lur. Men hustrun ville inte acceptera att jag förskingrat hennes käpp, så hon gick in och letade hon med, och energisk eller enveten som hon är spanade hon även av området kring kafeterian, och där fanns faktiskt den felaktigt toalettförklarade käppen. Så vi kunde gå mot den appparkerade bilen utan risk för blodvite.
Det var kö på E4an mot stan men en ren fröjd att köra på andra hållet
pensionismerblog 